Halmstadgruppen
Sex konstnärer som var hemmahörande i Halmstad slöt sig 1929 samman och framträdde tillsammans på en rad utställningar och kallade sig för Halmstadgruppen. Det gemensamma för dem är en surrealistisk gestaltning i måleriet.
De sex var Erik Olson , Axel Olson , Waldemar Lorentzon , Sven Jonson , Esaias Thorén och Stellan Mörner . De höll lojalt samman utan att uppvisa några sprickor i gemenskapen, men olikheter fanns naturligtvis. De hade präglats av tjugutalets neo-plastiskt geometriska stil och konkreta måleri. När surrealismen bröt fram, anslöt de sig till ett figurativt måleri i vilket delarna var som ett Sönderplockat pussel. Gregor Paulsson, svensk konsthistoriker, kallar den surrealistiska stilen för disintegrerad verklighet.
Erik och Axel Olson var bröder. Waldemar Lorentzon var deras kusin. Stellan Mörner urskilde sig från de övriga. Han var aldrig så klart surrealistisk i sitt måleri som de andra utan företrädde en milt lyrisk koloristisk gestaltning. Han var son till landshövdingen och skilde sig till sin sociala hemhörighet från de andra fem. Han var också verksam som scenograf. De sex har alla klara identiteter i måleriet, men har uppenbarligen präglats av en intensiv religiositet med åren. Halmstadgruppens genombrott skedde på nittonhundratrettiotalet.
Från 1929 var konstnärerna etablerade som en grupp med ett bestämt artistiskt program. I den surrealistiska stilen har de mest gemensamt med Salvador Dalís och Yves Tanguys måleri. Deras surrealism mjuknade med åren och blev mindre dogmatisk. Att värdera de sex efter artistisk rang är svårt för att inte säga ogörligt. De var mitt i det lojala samarbetet som aldrig var organisatoriskt utan präglat av vänskap, individuellt arbetande konstnärer och efter att ha varit ett revolutionärt avantgarde kom de att under flera årtionden ha ledande plats i det svenska konstlivet. I Halmstad har de fått ett eget museum som leds av Erik Olsons dotter.
Lorentzon studerade för Carl Wilhelmson och Axel Wallert i Stockholm. Under 1920-talet företog han resor till Tyskland och Frankrike och studerade i Paris hos Legér, där han också blev mycket inspirerad av de Chiricos måleri.
Med längtan till Halmstad, havet och stränderna i Söndrum, målade Lorentzon ofta och gärna teman runt dess element. Med intensiva rena färger som ger en känsla av livsglädje och harmoni, är det det surrealistiska bildspråket han gärna vill förmedla. Under 1960- 70- talen är det samma färger och bildspråk men nu från Spanien och Öland m.fl. platser.
Med längtan till Halmstad, havet och stränderna i Söndrum, målade Lorentzon ofta och gärna teman runt dess element. Med intensiva rena färger som ger en känsla av livsglädje och harmoni, är det det surrealistiska bildspråket han gärna vill förmedla. Under 1960- 70- talen är det samma färger och bildspråk men nu från Spanien och Öland m.fl. platser.
Under 20-talet arbetade Esaias Thorén likt de andra i kubismens och Legérs anda, med rena och klara geometriska former. Violinen, cellon, vasen är former som kan ta "mänsklig gestalt" och skrida över två verkligheter passade "Isses" leklynne. Dubbelbetydelser gör nu sitt intrång i hans måleri. De kunde gestaltas i trädrötter som blir till dansande par, stenar och klippor blir köttsliga, ofta i ett avhugget granitblock, ett öga som betraktar honom medan han målar. Vad han än målade, så fanns humorns underton genom hans tavlor och han levde som han målade, hela hans liv var ett enda konstverk. Gränsen mellan konst och liv var utplånat.
Stellan Mörner föddes i Örebro och tillhörde den grevliga ätten Mörner af Morlanda. Då hans förfäder varit diplomater, militärer, vetenskapsmän och statsmän trodde de flesta att han skulle gå samma väg, men Stellan valde konsten och litteraturhistoria. 1916 började han också måla. Efter sin fil.kand. reste han 1922 till Tyskland och Italien för att året därefter fara till Paris. På ett tarvligt hotell förklarar han: "Den natten föll fjäll från mina ögon, jag stod frigjord och såg vidöppet med konstnärens öga". Mellan åren 1926-1928 träffade Stellan de övriga konstnärerna från Halmstad och fick inneslutas i deras kamratkrets som senare kom att bilda Halmstadgruppen. 1931 var han åter i Paris där han beskriver sitt bröllop med sin tillkommande ryskfödda hustru Moussia Polechko, i ryska kyrkan i Paris 1931, som en dröm.
Hans målningar skulle bli lika "drömmande" som detta bröllop. Mörner satte en stark personlig prägel på det surrealistiska språket som "han" såg det. Det var ofta minnen från barndomens herrgårdsmiljöer, slottsbyggnader, statyer och rokokostolar som framträder i olika kompositioner. Stellan var också intresserad av teater och blev också där en framgångsrik teaterdekoratör, vilket också avspeglade sig i hans måleri.
Hans målningar skulle bli lika "drömmande" som detta bröllop. Mörner satte en stark personlig prägel på det surrealistiska språket som "han" såg det. Det var ofta minnen från barndomens herrgårdsmiljöer, slottsbyggnader, statyer och rokokostolar som framträder i olika kompositioner. Stellan var också intresserad av teater och blev också där en framgångsrik teaterdekoratör, vilket också avspeglade sig i hans måleri.
1922 fick Axel åka till Berlin och studera för Archipenko. Senare var det GAN han var påtagligt influerad av och som den sista av Halmstadgruppens medlemmar fann Axel det surrealistiska bildspråket i mitten av 1930-talet. Axel var den mest naturnära i gruppen och otaliga är hans bilder från från stränder och hamnar med fiskare, båtar, ankare, tång och hummertinor m.m.
I början av 1970-talet drabbades han av starr och höll 1973 på att bli nästan blind. En lyckosam operation gjordes och Axels dukar uppfylldes av ett regnbågsskimrande vitt ljus, där ögat och handen kom att bli det dominerande temat. "Sedan min ögonsjukdom ser jag ljusare på allt. Naturen inspirerar mig, den är så skön trots miljöförsöringen".
I början av 1970-talet drabbades han av starr och höll 1973 på att bli nästan blind. En lyckosam operation gjordes och Axels dukar uppfylldes av ett regnbågsskimrande vitt ljus, där ögat och handen kom att bli det dominerande temat. "Sedan min ögonsjukdom ser jag ljusare på allt. Naturen inspirerar mig, den är så skön trots miljöförsöringen".
Erik Olson reste 1924 till Paris och studerade där bl.a. för Legér. Han arbetade nära för honom mellan 1927-1935. Redan 1930 började Erik tvivla på det plangeometriska måleriet och i målningen "Handsken är kastad" kom han att personifiera Halmstadgruppens övergång till ett surrealistiskt formspråk och han kan betraktas som introduktören av internationell surrealism i Sverige.
Erik var den i gruppen som hade mest fantasi i sitt bildskapande och det fanns ingenting han inte kunde måla och det han målade gjorde han bra. Under slutet var det som om Erik, liksom hans bror Axel, inte kunde få nog med ljus i sina dukar, ett ljus som åt upp alla onödiga detaljer. Kvar stod det stora, enkla och väsentliga.
Erik var den i gruppen som hade mest fantasi i sitt bildskapande och det fanns ingenting han inte kunde måla och det han målade gjorde han bra. Under slutet var det som om Erik, liksom hans bror Axel, inte kunde få nog med ljus i sina dukar, ett ljus som åt upp alla onödiga detaljer. Kvar stod det stora, enkla och väsentliga.
"Man måste försaka om man vill göra något helt och fullt" sa Sven Jonson. Han reste mycket sparsamt men efter att ha studera på Wilhelmsons målarskola i Stockholm 1925 så hägrade Paris i artistdrömmen och hösten 1926, efter att fått ihop tillräkligt med pengar, styrdes resan dit. På vägen stannar han i Köln och kommer in i domen. Dess mäktiga valv gör djupt intryck på Sven och han skulle fortsätta hela liver att inspireras av dessa. Hans målningar är rymdfärder genom arkitektoniska labyrinter ut i den eviga tystnaden. Man identifierar honom ofta med den blå färgen, himlens och havets ljus. Det mest facinerande med Svens tavlor är den stillhet och tystnad som han förmedlade, till vår tids stressande människor, i en trasig och bullersam värld.
