Mollbrinks Sommargalleri 2006

Mollbrinks Sommargalleri presenterar Göteborgskoloristerna och Anders Zorn.

Göteborgskoloristerna "Färgsprakande västkust"

Inge Schiöler, Ragnar Sandberg, Ivan Ivarson, Nils Nilsson, Tor Bjurström, Karin Parrow, Erling Ärlingsson m.fl.

1948 utgavs en praktfullt illustrerad bok med titeln Göteborgskolorister med en rad författares bidrag och bland dem Axel Romdahl, Bertil Sundborg och Sten Karling. Därmed var denna konstkritiska beteckning etablerad. Tidigare hade man talat om "Västsvenskt måleri" och "Göteborgskt måleri". Som många gruppbeteckningar i konsthistorien är denna vag. Men någon gemenskap fanns bland dem som kallas för Göteborgskolorister. Först och främst är de målare, färgkonstnärer, inte skulptörer eller grafiker. För det andra har de det gemensamt att de gick på Valands målarskola i Göteborg för Tor Bjurström under 1920-talet och för det tredje menar man att de hade Karl Isaksson, Karl Kylberg och Gösta Sandels som inspiratörer i början av sin målarkarriär. En del menar att de tre nämnda också ingår i gruppen men där finns delade meningar, alla är dock överens om att eleverna på Valand på 20-talet och läraren Tor Bjurström är med.

Tor Bjurström var en av de expressionister som kallades för "1909 års män". Som många andra svenska artister tillbragte Tor Bjurström åtskilliga år i Köpenhamn. Under första världskriget samlades norrmän och svenskar där i väntan på att förbindelsen med Paris skulle öppnas. Där hade de en rik konstskatt samlad av Tentzen-Lund tillgänglig, en stor samling av verk av Matisse, av futurister och kubister. Särskilt intryck på svenskarna gjorde den tillbakadragne Karl Isakson med sitt måleri. Han arbetade med starka formförenklingar och försökte bygga upp sina kompositioner med facetter i färger, vad som brukar kallas för färgperspektiv. Efter sin död blev Karl Isakson känd även i Sverige. I Göteborg visades hans verk i början av tjugotalet.

En annan konstnär av betydelse för Göteborgskoloristerna var Karl Kylberg. Han hade tidtals varit verksam i Göteborg. Med sina färgskimrande, visionära, formlösa kompositioner väckte han både entusiasm och avsky. För några av de unga var denna eruptiva kolorism inspirerande. De unga på Valands konstskola var Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, Inge Schiöler. Under trettiotalet väckte de uppskattning även i Stockholm. Man hade motsvarande expressivt måleri i norra Sverige representerat av Albin Amelin, Kalle Hedberg och Sven Erixson. Hur skiljer sig dessa konstnärer från Göteborgskoloristerna? Hos de norra expressionisterna fanns inslag av social agitation. Något sådant fanns inte i de verk som signerades av Göteborgskoloristerna. Men undantag finns, Nils Nilson i Göteborg utförde en serie målningar med patetiska flyktingmotiv. Man kan också se vissa likheter mellan Ragnar Sandbergs och Sven Erixsons sprudlande spontana verk.

Göteborgskoloristerna fann uttolkare som med entusiasm skildrade deras verk i pressen i Stockholm. 1940 skrev Gotthard Johansson i Svenska Dagbladet med utgångspunkt från Ivan Ivarsons egna ord: "Ty att måla, det är främst att dikta och återge i färg - spelar inte färgen första rollen kan det visserligen vara konst, men inte måleri". Tesen förs vidare av kritikern: "Han var en färgdiktare, kanske en av de största, säkert en av de intensivaste vår konst någonsin haft." Vidare skrev Johansson vid en minnesutställning av Ivarsons verk: "Den som inte kan njuta av denna strålande färgfest kan man endast beklaga." En annan av de duktiga Göteborgskoloristerna, var Inge Schiöler som tidtals bröts ner av mental sjukdom, fick sina verk utställda redan 1930 i Svensk - Franska Konstgalleriet i Stockholm. Gustaf Näsström skrev i Stockholms-Tidningen 1932: "En koloristisk kammarmusiker med raffinerad tonsäkerhet och mjukt handlag. Men tillika en lyriker, som sveper in landskapet och människor i en drömvärlds konturlösa skimmer av svårmod och spröd lycka. Här har vi återigen en färg, som klingar mättnad och rik med en andlig överton av gripande verkan".

Ragnar Sandberg som med tiden blev professor vid konstakademin i Stockholm, skapade verk med en suggestiv spontan och sprudlande kolorism. Sandbergs palett kunde innehålla ett fyrverkeri av färger som sammanfogades till en glädjefull harmoni. Hans sätt att använda färgerna förstärkte intrycket av rörelse samtidigt som hans naivism bidrar till en yster stämning där färgen leker fram över duken. Andra Göteborgskolorister är Åke Göransson, Karin Parrow, Folke Andreasson, Nils Nilsson, Birger Berndtson, Waldemar Sjölander och Erling Ärlingsson, för att nu nämna några denna generations målare, som skolades i Göteborg på tjugotalet och som gav en salt fläkt i sina skildringar av den västsvenska granitkustens linjer och meteorologi i en härlig färgsymfoni.

Teddy Brunius
Fil dr, professor emeritus

Information om Zorn